Elisabeths boktips

Här samlar jag de boktips som jag då och då publicerar på Flodhästens Instagram och Facebook. 

Kjell Johansson ”Dåligt folk” och Emma Hamberg ”Je m´appelle Agneta”

Omslaget till boken om Agneta.

När jag ännu hade med mig Bertil på mina långsamma promenader lyssnade jag på två totalt olika böcker, men ändå med samma grundtema. Båda handlar om mammor/kvinnor i 40-årsåldern som lever med män som totalt dominerar deras liv, på olika vis men ändå förtryckande. Agnetas man bestämmer vad, hur och när hon ska äta. Att ta ett glas vin med ost är mycket opassande.

Hon svarar på en au pair-annons för att ta hand om en person i Provence och när hon får jobbet, packar hon väskan och drar. Hon kan ingen franska och hon vet inte vad som väntar. Men som den äkta feel good-bok det är, blir allt jättebra efter diverse komplikationer. Jag brukar inte läsa denna typ av böcker, men titeln och den lantliga byn i Provence lockade.

Omslaget till Dåligt folk.

”Dåligt folk” är absolut ingen feel good-historia. Snarare tvärtom. Så här mycket elände som Kjell Johansson berättar om i denna barndomsskildring är egentligen mer än vad man tål. Davids pappa dör när han är liten pojke, mamman blir psykiskt utmattad och hamnar på mentalsjukhus (som det hette förr) och David placeras på barnhem. När David får komma hem igen har mamman gift om sig med pappans bror Albin, som är en glad suput som gör ”affärer”, oftast dålig sådana. Som i KJ´s tidigare böcker utspelas handlingarna i Stockholms utkanter bland utkantsfolk. I romansviten ”De utsatta” bestående av ”Huset vid Flon”, ”Sjön utan namn” och ”Rummet under golvet” möter man samma typer av människor. Läsvärda!

Styvfadern behandlar pojken och mamman med stenhård disciplin. Han tycker att mamman pjoskar för mycket. Att låsa in honom i den mörka källaren där råttor huserar är bara ett exempel på en grym bestraffning. David blir mobbad i skolan av både elever och lärare. Han är den ensamme som går genom livet utan självförtroende och stöd. Davids liv återberättas genom de psykologsamtal som hans förre chef och rektor rekommenderat honom efter att David fått ett nervöst sammanbrott, då han tillfälligt ryckt in som vaktmästare på sitt gamla jobb.

”Dåligt folk” får ett överraskande slut och utan att avslöja för mycket om de två medelålders kvinnorna vinner Provencekvinnan klart. Davids mamma blir inte ens en ”äldre kvinna”!

Hjärtat

av Daniel Bergman

När Daniel Bergmans mamma Käbi Laretei ligger för döden och personalen ringer och informerar om läget säger han att de ska ringa när hon dött. När Daniel är något år gammal vill pappan, Ingmar Bergman, sälja sonen till barnflickan. Han erbjuder henne ett hus där hon kan bygga upp en barnverksamhet och där ta hand om den lille Daniel.

Med dessa kända föräldrar i bagaget har Daniel Bergman skrivit en mycket ärlig, tuff, men också ömsint självbiografi, som han riktar med ett du-tilltal till sin älskade nyblivna tonårsdotter, ”Hjärtat”. Föräldrarna kallar han genomgående för ”din farmor” och ”din farfar”, vilket automatiskt skapar en viss distans till dem. Han upplever en barndom med frånvarande föräldrar och han känner sig som ett barn som kommit till endast som ett bevis på föräldrarnas kärlek. En kärlek som ganska snart ledde till skilsmässa. Med denna bok och tilltalet till sin dotter verkar Daniel B vilja bevisa att kärlek verkligen kan existera mellan föräldrar och barn.

Man kan säga att det finns två hjärtan som är ”huvudpersoner” i berättelsen. Om dottern är det ena så är hans eget hjärta det andra. 2011 får han besked om att den ena hjärtklaffen inte är ok. Helt plötsligt kan han drabbas av en rusande puls och då gäller det att snabbt komma till sjukhus. Inte nog med hjärtproblemet. Ungefär samtidigt får han diagnosen MS. Resten av livet måste han leva med dessa livshotande problem, vilket komplicerar varannan vecka-boendet med dottern, eftersom ”Hjärtat” lever med en konstant rädsla att något ska hända pappan under pappaveckorna.

Boken varvar dåtid med nutid. Vi får lära känna den unge Daniel som inte kan anpassa sig till skolan. Pappan fixar en plats som praktikant hos en filmmaskinist och på den vägen blir det. Genom praktik och tittande på mycket film får DB en gedigen filmutbildning som peakar när han får regissera pappans ”Söndagsbarn”. Han jobbar på inom filmbranschen utan att känna glädje, så när han i 40-årsåldern totalt byter yrkesbana och utbildar sig till ambulanssjuksköterska får livet ett helt nytt värde och innehåll.

Som kunnig sjuksköterska är han väl medveten om sina diagnoser och trots att man som läsare inte hänger med i terminologin förstår man ändå känslan i det han beskriver.

Denna självbiografi skulle kunna ha blivit en bok där DB öser galla över sina föräldrar, men med livet som ambulanssyrra och med den stolthet han beskriver detta nya liv, blir boken något mycket mer!

”Två pistoler” av Klas Östergren och ”1795” av Niklas Natt och Dag

I helgen som gick var jag i Stockholm med min syster. Målet för resan var att se musikalen om Édith Piaf, men vi hann även med att strosa runt på Söder och i Gamla stan. Vi vandrade runt i trånga gränder och bland gamla träkåkar, och helt plötsligt kom dofter, umbäranden, människors utsatthet, svält och förnedring från förr upp i mitt sinne. Två av mina favoritböcker nu i höst skildrar nämligen Stockholm på Gustaf III:s tid.

”1795” är den sista boken i Natt och Dags trilogi, där ”1793” och ”1794” utgör de tidigare delarna. I denna den sista delen knyter författaren ihop trådarna och vi får åter stifta bekantskap med den enarmade palten och utanförskapets Mickel Cardell, som med sin träprotes lyckas klubba motståndarna i ett flertal blodiga slagsmål. Hans kompanjon är Emil Winge, en misslyckad juridikstudent som lever i skuggan av sin framgångsrike numera döde bror. Den mest obehaglige typen är Tycho Ceton, en klättrare som åter vill komma in i societetens glans genom att förse dess höjdare med sadistiska och chockerande seanser med så mycket blod som möjligt.

Men det är framför allt skildringarna av människor och miljöer som gör boken så levande. Som läsare möts vi av myllret av folk på Stockholms gator, i dragiga hus, på mörka krogar, på Långholmens fängelse eller i högreståndsmiljöer. Jag vet inte hur 1700-talssvenskan tedde sig, men Natt och Dag är konsekvent i sin språkbehandling på ett suveränt sätt. Hans språk känns gammaldags och uppläsaren Martin Wallström ger texten en extra dimension. Här följer ett exempel på hur det kan låta: ”…så kommer en kylig smekning mot hans kind, och han slår upp sina ögon, med ens varse källan till den känsla han ruvat på genom natten: snöfyllda moln. Nu strör de sin börda över staden mellan broarna. Omkring honom är allting vitt, höljt i luftiga flingor som dalar tungt nedför gränderna i frasande viskning. Staden sveps till lik i försoningens flor…” Ni kan nog föreställa er hur författaren beskriver hur de jagade gatubarnen gömmer sig i det allmänna avträdet för att undkomma. Inte så angenämt!

Om språket är behållningen i Natt och Dags bok så är det snarare berättarglädjen i skrönans form som gör ”Två pistoler” läsvärd. Likt en Decameronehistoria sitter 1831 den före detta hovstallmästaren Munck i karantän i Toscana p.g.a. koleran. För att få dagarna att gå berättar han för sin trotjänare Ytterberg (för vilken gång i ordningen!?) hur det gick till när han hjälpte Gustaf III att avla fram en prins. Gustaf III framställs som en blyg och osäker man, som så gärna vill ha en arvtagare. Han vågar inte närma sig Lovisa Ulrika, samtidigt som hans mor är på honom hela tiden. Hovintriger på hög nivå! Visst fick han en son och skvallret gick. För Muncks del hamnade han efter diverse turer i landsförvisning. Under mina långsamma hundpromenader lyssnade jag på boken med ett leende på läpparna.

Upproret i Klara

av Gunilla Boëthius och Annika Danielson

Nu i dagarna har SVT börjat sända en dokumentärserie i åtta avsnitt om Metoo-rörelsen som var på allas läppar hösten 2017. För någon vecka sen läste jag ett långt reportage om Gunilla Boëthius i DN där hon beskriver hur hon som drygt 70 år gammal får reda på att hennes far inte är den hon har trott utan en finsk general. Denna livslögn beskriver hon i en alldeles nyutkommen bok ”En livslång hemlighet”. Samtidigt har jag en bok i örat på mina alltmer långsamma morgon-och kvällspromenader med Bertil av just Gunilla Boëthius och journalistkompisen Annika Danielson. I en ganska kort roman, ca 6 timmars lyssning, beskriver de hur det var att jobba som ung kvinnlig journalist på en kvällstidning i mitten av 70-talet, i en tid då de manliga journalisterna bredde ut sig på redaktionerna. Båda två arbetade på Aftonbladet under 70-talet, så händelserna i boken kan man anta är tämligen verklighetstrogna.

Huvudpersonen är den unga norrländska landsortsjournalisten Sofia, som sökt sig till Stockholm för att jobba på den stora kvällstidningen, med dröm om att göra karriär. Hon möts av en arbetsplats där männen tar alla bra uppdrag och där tafsande och nedvärdering av kvinnor och kvinnors arbete är mer regel än undantag. Att dricka alkohol på arbetstid är heller inte ovanligt. Som ny och osäker kan hon inte säga nej när hennes chef säger till henne att ta jobb som strippa på en strippklubb, för att sedan skriva ett insiderreportage. Med vånda tar hon sig an uppdraget med hopp om att belysa strippornas arbetssituation. Fotografen lovar att stötta henne om hon skulle råka i trubbel, men snarare är det han som stjälper henne med de nakenbröstbilder som hamnar på löpet. Nakna bröst säljer!

Reportaget blir en ögonöppnare för Sofia och tillsammans med ett antal andra kvinnliga journalister försöker de få till en förändring på redaktionen. En kvinna får förtroendet att ta hand om söndagsbilagan med mer ”kvinnliga” reportage, men blir så motarbetad av sina manliga kollegor att hon nästan ger upp. I likhet med verklighetens ”Dokument” som de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet la på medarbetarnas skrivbord den 8 maj 1978, skriver romanfigurerna ett liknande dokument med beskrivningar av situationer där de känt sig nedvärderade och överkörda av chefer och kollegor. Sakta men säkert lär sig Sofia att ta för sig och med höjda röster förbättras situationen för de kvinnliga journalisterna. Mycket blev bättre, men som Metoo-rörelsen vittnade om 40 år senare finns det en hel del ”skit” kvar.

Åsa Moberg har berättat för mig, apropå arbetsmiljön på en tidningsredaktion på 70-talet, att om hon inte blev tafsad på i hissen undrade hon vad det var för fel på henne. Hua!

Onda stenar

av Milena Agus

Så trevligt det är att vara med i bokcirklar! På så vis kommer man i kontakt med böcker och författarskap som man annars inte hade hittat. Nu senast var det Cajsa som kom med förslaget att vi skulle läsa ”Onda stenar” av den sardiska författaren Milena Agus. Boken kom först ut 2006 och på svenska 2010. Den översattes till en rad språk och det blev även en långfilm ”From the land of the Moon” som visades på filmfestivalen i Cannes 2016. Boken har belönats med ett flertal internationella priser.

”Onda stenar” visade sig vara en liten pärla, endast 100 sidor lång, men efter att ha kommit till sista sidan kändes det som om man läst en bok på 300 sidor!

Bokens berättare är ett barnbarn till den egensinniga farmodern, vars liv vi får ta del av. De onda stenarna är de njurstenar som förorsakar så mycket lidande för farmodern att hon tvingas åka från Sardinien in till fastlandet för att genomgå en kur, vilket kommer att få en livsavgörande betydelse för henne. Mer om det senare.

Farmodern, som flicka och ung kvinna, är en aning eljest. Systrarna hittar friare men systern med det stora håret och som läser poesi, skrämmer bort alla pojkar eftersom hon är alltför framfusig. Hon anses som svår och ångest och svårmod drabbar henne. När det då dyker upp en man som vill ha henne, tvingas hon mer eller mindre till giftermål av föräldrarna. Äktenskapet blir tämligen kyligt till att börja med; paret sover på var sin sida av sängen och njurstenarna gör att det inte blir några barn. Farmodern åker som sagt på kurort för att bota sina problem och möter där sin stora kärlek, som hon kallar ”Den hemkomne”. Hon återvänder till Sardinien och nio månader senare föder hon en son… som i sin tur blir pappa till berättarjaget. Livet ut drömmer hon om en återträff.

Det finns en hel del drastiska passager i boken, som t.ex. när farmodern vill hålla inne med utgifter och därför ställer upp på mannens sexuella utlevelser i stället för att han ska slösa bort pengar på bordellbesök.

Man får följa hela den stora sardiska familjen i tre generationer, i sorg och glädje, i smärta och lycka. Mycket är utskrivet i det målande språket men en hel del får man läsa mellan raderna. Kort sagt, en stor liten bok!

Pestön

av Marie Hermanson

För mig har Marie Hermanson gjort sig känd som en författare som skriver psykologiska romaner, inte sällan med en liten twist. Det kan till exempel vara ett tvillingpar som blir isolerade på en kurort i ”Himmelsdalen”. Det kan vara en man som håller på att bli tokig då han tror sig veta att det bor en man under trappan i bostaden, ”Mannen under trappan”. Det kan vara en flicka som försvinner spårlöst från ”Musselstranden”. Detta är bara tre exempel på romaner som hon skrivit.

”Pestön” är den andra boken i serien om den unge överkonstapeln Nils Gunnarsson och den käcka och frejdiga volontärjournalisten Ellen Grönblad i 20-talets Göteborg. Första boken handlade om Göteborgsutställningen som ägde rum 1923 och i denna bok är handlingen förlagd till Pestön, en forna tiders karantänö för ankommande sjömän. Nu fungerar ön som en isolerad sjukvårdsanstalt för endast en livsfarlig psykopat. Utöver denna patient bor där personal som tar hand om honom.

Boken påminner ganska mycket om Stieg Trenters deckarserie om fotografen Harry Friberg som löser fall i klassiska Stockholmsmiljöer. Här är det i stället ett växande Göteborg med stor inflyttning som får verka som bakgrundsmiljö. Till exempel börjar trafiksituationen i de värsta gatukorsningarna att bli ett bekymmer och med London som förebild placerar man ut trafikpoliser som ska försöka dirigera de vilda bilförarna.

Upptakten till romanen är ett lik som flyter upp i Säveån. Gunnarsson ger sig ut med båt i den alltmer tätgröna ån för att slutligen hamna i en träskbebyggelse som bebos av ett tämligen folkskyggt gäng som lever utanför samhället genom att samla vrakgods. Av dessa utkantspersoner får polisen tips som leder till Pestön. För att hjälpa Gunnarsson att få information om den hemlighetsfulla ön söker Ellen Grönblad jobb som piga, inspirerad av Ester Blenda Nordström som utgav sig för att vara piga, för att sedan skriva den avslöjande boken ”Pigor bland pigor” utgiven 1914. Ellen jobbar, trots sina fina frökenhänder, stenhårt för att försöka ge ett trovärdigt intryck. Hon lyckas nästla sig in på ön och livet på ön visar sig vara något helt annat än en psykopats isolerade tillvaro…

På ett småputtrigt sätt och med stegrad spänning får vi hänga med spritsmugglare, poliser, tullare, stor-och småtjuvar och en psykopat, allt i genuina Göteborgsmiljöer, såsom i hamnen, på Långedrag, på Götaplatsen och i Vasastan. På något sätt spelas en svart-vit film upp i mitt inre med idel glada skådespelare med Sickan Carlsson som Ellen och Hasse Ekman som Gunnarsson.

Ytspänning

av Olivier Norek

Ytspänning hette en spänningsroman av Aino Trosell som kom för en herrans massa år sedan. Titeln är densamma, men denna gång handlar det om en fransk författare, Olivier Norek. Han har jobbat som polis i Paris och torde därmed vara kvalificerad att kunna skildra ett polisarbete inifrån. Vanligtvis brukar jag läsa krimböcker från Norden och franska bekantskaper i den här genren har mest sträckt sig till Simenon och hans Maigretböcker. Nu har jag gläntat på dörren till denna författare som kommit ut med fyra böcker i Frankrike, varav denna är den andra som översatts till svenska. Boken har hyllats av svenska recensentkåren och nu väntar väl översättningar av de övriga.

Boken börjar rafflande med ett narkotikatillslag i en förortslägenhet i Paris. Noémie Chastain, befälet, går in först och blir brutalt skjuten i ansiktet. Hon överlever, men får ett demolerat ansikte som hon har svårt att vänja sig vid. Än svårare att acceptera detta har pojkvännen och hennes chef, som ser till att hon skickas ut på ett uppdrag till en stilla landsbygd i södra Frankrike. Det ska verka vara en rehabilitering, men tanken är att hon ska vara i staden Avalone för att skriva en rapport om att distriktet ska läggas ner, samtidigt som hennes chef i Paris har en dold agenda att avpollettera Noémie vid återkomsten. Poliskåren i Paris ska inte behöva visa upp ett sönderskjutet ansikte, tycks polischefen anse.

Ensam och utplacerad på landsbygden kämpar hon med obehaget att visa fram sin värst skadade ansiktshalva och hon plågas av allt prat bakom hennes rygg. ”För fan Milk, såg du hur hon såg ut? Det ansiktet skulle kunna skrämma livet ur småbarn! Jag skulle då inte vilja ligga med henne ens om det var med din kuk”. Detta är vad hon råkar få höra av sina nya kollegor. Hon börjar kalla sig No, en kortform av sitt namn för sitt sargade jag. Hon, stjärnan från Paris, får stålsätta sig för att bli respekterad.

I det nedläggningshotade polisdistriktet dyker ett brott från det förflutna upp i form av ett barnlik i en tunna funnen i den uppdämda sjön. Noémie blir den ifrågasättande skickliga utredaren, medan många i bygden vill lägga locket på. Helt plötsligt får hon annat att göra än att skriva byråkratiska rapporter. Som läsare får vi följa Noémies kamp för att finna sig själv igen, som yrkes- såväl som privatperson. Till hjälp har hon sin terapeut, en skadad misshandlad hund och så småningom sitt nya team.

När jag var i bokhandeln häromdagen såg jag att denna bok låg på topp-tiolistan bland pocketböcker. Jag är således inte ensam om att uppskatta lite fransk landsbygd med små restauranger, hotell, boulangerier, torg med minnesstenar av stupade från första världskriget och franskt temperament nu när pandemin har begränsat resandet.

En rysk gentleman

av Karin Alfredsson

Karin Alfredsson är journalist och författare och har bl.a. arbetat på Aftonbladet, morgonprogram i SVT och Kalla fakta på TV4. 2010 till 2012 arbetade hon med projektet Cause of Death: Woman. Kvinnofrågor är ett genomgående tema i Karin Alfredssons författarskap och i serien om läkaren Ellen Elg får vi möta olika slags kvinnoproblem runt om i världen. Den första boken i serien kom 2006 och nu i år den senaste. Sammantaget har det blivit sex stycken. Som läsare har man fått följa Ellens privat- och yrkesliv under dessa 15 år. Som läkare har hon åkt ut på uppdrag till Zambia där unga flickors sexuella utsatthet sätts i fokus, till Hanoi bland flickprostituerade och där nyfödda barn försvinner på förlossningsavdelningarna, till Polen där abortmotståndare tar till alla medel för att stoppa kvinnors lagliga rätt till abort, till Indien där unga ”opassande” hustrur får sina ansikten förstörda av brinnande spritkök eller syra, till Saudiarabien och Pakistan där hedersmord och utnyttjande av utländska hembiträden florerar och i den senaste tar hon upp mäns hat mot kvinnor. Denna gång är handlingen förlagd till St Petersburg. Författaren har själv skrivit att ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga”. Sök på Karin Alfredsson och ni finner titlarna.

Om jag fortfarande hade jobbat som svensklärare på högstadiet hade jag rekommenderat dessa böcker till mina elever. Recensenterna har lite svårt att sätta in dem i ett fack, för böckerna är både spänningslitteratur och samhällsskildringar, något som skulle kunna göra dem attraktiva för en 15-åring. Men också för oss andra lite mer vuxna!

”En rysk gentleman” handlar om en svensk lite kantstött kvinna (kallar sig Masjenka) som blir förtjust i en rysk man och flyttar med honom till St Petersburg. Mer eller mindre instängd i en lägenhet blir hon bortskämd och överöst med presenter. Lite misstänksam blir hon när han lägger beslag på hennes pass. Kan en man sätta fotboja på en kvinna med champagne och diamanter? Mannen är läkare som gärna vill göra sig stora pengar vid sidan av systemet.

Hemma i Sverige brottas Ellen Elg med problem inom hemsjukvården, där hon numera arbetar. Vem vill gå och vårda en ung döende man när han hela tiden tafsar på de unga flickorna? En rätt han anser sig ha! Ellen och hennes man Björn blir ifrågasatta av den tonåriga adopterade dottern från Zambia, som dagligen utsätts för rasism. Hon undrar hur de kunde ta henne ifrån hennes hemland när hon är en sådan främmande fågel i Sverige.

Mellan kapitlen kommer det texter från olika autentiska nätsajter riktade till kränkta vita män, en del s.k. incelmän. Hela denna incelrörelse har blivit en subkultur där män uttrycker sin frustration över att leva i ofrivilligt celibat, vilket ger plats för obeskrivligt kvinnohat och kvinnoförakt. Allt är kvinnornas fel om man förenklar det.

Ellen blir inbjuden att tala för en kvinnogrupp i St Petersburg och det är här som de båda kvinnorna, Ellen och den svenska kvinnan, möts under dramatiska omständigheter. Detta är inte en av de bättre Ellen Elgböckerna, anser jag, men har man följt henne genom de tidigare böckerna är det en intressant läsning. Och har man inte läst serien, kan det vara en lättsam sommarläsning.

Jag skriver över ditt ansikte

av Anna-Karin Palm

På senaste tiden har jag läst många böcker som handlar om åldrande föräldrar, som drabbas av demens och bortgång. Här är en bokhög med tips: Alex Schulman ”Glöm mig”, Douglas Stuart ”Shuggie Bain”, Annie Ernaux ”Min far” och ”Kvinnan”, Frida Boisen ”Berätta aldrig det här”, Marie Lundström ”Sanningens kalas”, Edouard Louis ”Vem dödade min far”, Elisabeth Åsbrink ”Övergivenheten”, Patrik Lundberg ”Fjärilsvägen” och nu senast har jag alltså läst Anna-Karin Palms ”Jag skriver över ditt ansikte”. Är det måhända så att författarna har kommit upp i den åldern då de börjar få gamla och sjuka föräldrar och det är ett nytt tema att sätta tänderna i?

Författaren har gripit sig an uppgiften att gräva i sitt förhållande till mamman, en mamma som sakta men säkert förlorar sig själv i Alzheimers obarmhärtiga förlopp. Jag tror att alla som läser boken kan ta till sig innehållet med en viss igenkänning.

Mamman växer upp under knappa förhållanden. Efter 6-årig grundskola är det dags att försörja sig själv. Hon gifter sig tidigt och får en son, orsakar skandal när hon förälskar sig i en sju år yngre man och flyttar med honom till en annan stad. Tillsammans får de två döttrar varav A-K är en. Mamman är en riktig matriark där allt kretsar kring henne. Hon är den spontana vackra mamman som sticker ut med hemmasydda kläder till sig och sina tjejer. Hon har ständigt roliga fester med bekanta och obekanta inbjudna. När barnen fortfarande är små bestämmer hon sig för att börja studera med start i grundskolan. När hon är 39 kommer hon in på läkarlinjen och med stor envishet blir hon läkare och jobbar inom yrket fram till pensionen. Men det är inte helt smärtfritt att ha en rolig, spontan och udda mamma. Sakta växer det fram en annan bild av en mamma, som kräver att få stå i centrum och som blir tjurig och svartsjuk om hon inte får göra det. När hon t.ex. får reda på att A-K skriver på en biografi om Selma Lagerlöf utbrister hon surt att det skulle ju hon göra!

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Jag skriver över ditt ansikte” är en mammabetraktelse, en relationsbetraktelse mor/dotter och en klassresebetraktelse och som sådan står den sig väl.

Kärlek och främlingskap

av Theodor Kallifatides

När jag träffade Theodor Kallifatides på Gästis för några år sen med pipan i munnen var han överlycklig över att slippa gå ut på gatan för att röka. Här fanns ett rökrum där han kunde sitta och njuta. Han hade tillbringat många regniga stunder på trottoarer utanför hotellentréer och Gästis var därför himmelriket!

När jag nu läst hans senaste bok ”Kärlek och främlingskap” ser jag likheter med dagens piprökare och hans autofiktiva piprökande romanperson Christo. Christo lämnar ett hårdnande Grekland på 60-talet och flyttar till Stockholm. Han ser ingen framtid i Grekland, portad som han är från universitetet i Aten.

Fattig, frusen och ensam börjar hans tid i huvudstaden. Botten är nådd när han försöker sälja sin kropp till män i Humlegården. Räddningen blir ett billigt boende hos en gammal änka, som lär honom svenska och betydelsen av att behärska ett nytt språk. ”Varje ord är en besparing, som att sätta pengar på banken”. Hon uppmuntrar honom att börja studera på universitetet och på så vis har han möjlighet att flytta in i ett studenthem. Kärlek är ju första ordet i boktiteln och det är här han finner sin kärlek i tvättstugan. ”Vad ska du rösta på i valet?” är det första han säger till henne, varpå hon svarar att det var den bästa raggningsreplik hon hört. Egentligen borde titeln varit åtrå i stället för kärlek, för sida upp och sida ner lider Christo av åtrå efter den gifta Rania. Hur det går med kärleken och åtrån får ni läsa själva.

Främlingskap är det andra ordet i titeln. När blir man integrerad i ett nytt samhälle? Som många invandrare hamnar Christo i restaurangvärlden med diskjobb och potatisskalning. Men jobbet blir en möjlighet för honom att ta sig in i det svenska samhället till skillnad från dagens nyanlända som ofta tvingas jobba för urusla löner och osäkra anställningar. Nyckeln är språket verkar Kallifatides tycka. Det är svårt att lära ett nytt språk och Christo undrar om man blir förändrad om man talar ett främmande språk, blir man ”grinigare, mer stridslysten, mindre nyanserad”, ”hur mycket av ens riktiga jag blir kvar när man byter språk”, ”det räcker inte att lära sig ett nytt språk, det gäller att byta inälvor också” och ”att behålla sin grekiskhet var att kunna försvara den på svenska, att kunna uttrycka den att kunna demonstrera den i skrift och tal”.

Jag vill påstå att Kallifatides lärt sig det svenska språket till fulländning och det är sällan jag läst en bok med så friska och humoristiska metaforer. Och nu tar jag hjälp av mina bokpratsvänner som plockat fram citat. ”Han tog sig själv på promenad och lät sig beskådas”, apropå en stilig man som Christo möter på en buss. ”…läste för sin dotter långsamt och med varm röst som om han bredde över henne ett lakan av siden”, en pappa som godnattläser för sin dotter. ”Hans och hennes kärlek stod över alla tvivel som Strindbergs hår”.

Boken är även späckad med aforismer som gör att boken blir kul att läsa. Som läsare överraskas man hela tiden. Här är några exempel: ”eremiten drar sig inte undan världen för att glömma, utan för att minnas”, ”Om man törstar i öknen, åkallar man inte gudarna utan man gräver en brunn”.

Christo fortsätter att kämpa med kärleken och anpassningen till det svenska samhället och visst blev han väldigt svensk till slut, trots att han valde pipa framför snus!

Alla i bokpratargruppen uppskattade boken och varför inte ta med den till stranden nu när sommaren äntligen kommit!

Dagarna, dagarna, dagarna

av Tone Schunnesson

Hjälp, vad är det jag lyssnar på, undrar jag efter en timma in i ”Dagarna, dagarna, dagarna” med Bertil som sällskap på promenaden. Jag, en plus sextiotant, blir näst intill chockad över hur huvudpersonen Bibbs beter sig. Själv uppfostrad att inte ljuga och stjäla och att vara vänlig och uppriktig, möter jag här en 39-årig stockholmska, som tar sig fram i livet med att just ljuga, vara illojal och leva med mottot att ”allt har ett pris”. Något förundrad fortsätter jag att lyssna…

Berättelsen börjar med att Bibbs pojkvän Baby gör slut och säger till henne att hon inte kan bo kvar i lägenheten. Men… hon kan få ta över lägenheten om hon lyckas skrapa fram 100 000 inom en vecka. För ca tio år sen hade detta inte varit ett problem eftersom hon var en hyllad och mycket populär influencer; ett igenkänt ansikte, en som var med överallt, en som gjorde sig själv till ett varumärke, en som sålde sitt liv som berättelse. Inget var för privat. Nu har hon passerat bäst-före-datum och får nöja sig med enklare reklamjobb och andra tillfälliga påhugg.

Under en vecka får vi följa Bibbs maniska och desperata kamp för att få ihop de 100 000 kronorna. Med lögner, tvivelaktigt agerande och allt detta inför öppen ridå på sociala medier tar hon sig brutalt fram. Inget är för privat eller omoraliskt. Hon ska lyckas, kosta vad det kosta vill. Det är detta sätt att resonera och agera som jag fann obehagligt i romanhuvudpersonen. Detta cyniska sätt att leva ett liv, är det så det är nu för tiden? Jag skulle gärna vilja ha kommentarer från er som läst denna fascinerande nutidsskildring. Är jag bara en gammalmodig tant som lever med en naiv föreställning om en värld där det goda råder!?

Trots mina personliga invändningar mot huvudpersonen har Schunnesson skrivit en roman med ett språk och ett driv som ger karaktärerna den ytlighet och egoism som verkar vara livets vardag. Jag ångrar inte att jag lyssnade mig igenom boken. Mina hundpromenader blev intressanta, roliga och en smula omtumlande!

Brinn mig en sol

av Christoffer Carlsson

På senare tid har jag plöjt igenom en rad romaner med skildringar från Norrland. Läste med stor behållning Smirnoffs trilogi om Janakippo, Ödesmark och Silvervägen av Stina Jackson och Maria Brobergs Bakvatten. Jag som inte varit norr om Härjedalen har fått lita på att deras fantastiska miljöbeskrivningar är korrekta. Därför känns det extra kul att med boken i örat lyssna på Christoffer Carlssons senaste bok Brinn mig en sol, som utspelar sig på landsbygden utanför Halmstad. Jag vet hur skogarna och fälten breder ut sig och jag har åkt igenom de små samhällena som omnämns.

Carlsson har skrivit en spänningsroman när den är som bäst. Handlingen utspelas på två tidsplan, växelvis 1986 och i nutid. Upprinnelsen till storyn är att en ung kvinna våldtas samma natt i februari som Palme mördas. Allas uppmärksamhet riktas mot Stockholm och polisens arbete där. Sven Jörgensson, den trygge lokalpolisen, åker ut på ett tips och finner den våldtagna och näst intill döda kvinnan i en bil. Han försöker återuppliva henne och kör sedan i ilfart till sjukhuset. Hon är död vid ankomsten. Han kommer att brottas med frågan om han orsakat hennes dödsfall ända till sin egen död. Huvudtemat blir alltså vem som våldtog och dödade inte bara kvinnan i bilen utan även ytterligare en person i bygden. Jörgensson blir som besatt av att lösa fallet och han finner till slut sin mördare.

Den andra huvudpersonen är den nyskilde killen som fick smeknamnet Malen i skolåldern för att han läste så mycket. Han drog till Stockholm som ung för att studera, men flyttar nu alltså ensam tillbaka till barndomshemmet i Marbäck för att fortsätta sitt värv som författare. Av en slump träffar han Sven Jörgenssons son Vidar på en pub. De pratar en stund med varandra såsom man gör när man inte setts sen tonårstiden. Av samtalet får Malen reda på att Vidar gått i sin fars fotspår och blivit polis, men hoppat av och nu arbetar på Halmstads flygplats.

Malens nyfikenhet väcks angående de mord som Vidars pappa utrett och som ansetts vara uppklarade. Eftersom hans författande gått i stå börjar han göra efterforskningar. Bland annat för han samtal med Svens gamla kollega Evy. Romanen han skriver på handlar egentligen om uppväxttiden och om att vara en hemvändare, men innehållet i boken kommer mer och mer att handla om fallet med de våldtagna flickorna och dess ouppklarade hemligheter. Hade Sven Jörgensson verkligen funnit den rätte gärningsmannen? Malens efterforskningar leder till något annat. En ny gärningsman? Och vad händer då i det lilla samhället trettio år efteråt?

Nu låter det som om jag beskriver en rafflande spänningsroman, men så är det inte. Snarare är det en finstämd, långsamt berättad historia där vi på djupet lär känna en bygd och dess invånare. En bygd som drabbats av ett oförglömligt trauma samma natt som Palme sköts. Inte bara Sverige förlorade sin oskuld, utan även den stilla idyllen Marbäck.

Inte blev romanen sämre av att författaren själv läst in den.

Shuggie Bain

av Douglas Stuart

Jag går runt i det välbärgade Varberg med Bertil, den 16-årige taxen, och har ”Shuggie Bain” i mina öron. Lika långsamt som Bertil går, lika långsamt växer det fram en berättelse om killen i Glasgow som kämpar sig igenom barndomen. Stuart höll på i nästan tio år med att skriva denna bok som inte är en självbiografi, men som ändå ligger nära hans uppväxt i Thatchers 80-tal i Glasgow då hon förde en hårdhänt nedskärningspolitik som drabbade gruv-och varvsnäringen. Efter en textilutbildning i London flyttade Stuart till New York och fick jobb hos de stora märkena som designer. Han blev refuserad 44 gånger innan ett förlag vågade satsa på boken. Sen har det rullat på och nu är den en storsäljare runt om i världen. Han tilldelades Bookerpriset 2020.

Vad är det då som gör denna bok så speciell? Han är ju inte direkt ensam om att ge sig på denna genre med alkoholiserade föräldrar i en fattig uppväxtmiljö? Svinalängorna av Alakoski är ett svenskt exempel och nu för något år sedan kom Édouard Louis med ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, en skildring av en homosexuell pojke på den påvra franska landsbygden. Jag tror att det beror på att Stuart skildrar två utstötta människor, den gravt alkoholiserade mamman och den lille udda sonen som föredrar killar. Ett utanförskap som tvingar dem att bli starka och stolta, trots att de är hånade och föraktade. De har bara varandra. Alakoskis huvudperson levde upp i skolan och fann en fristad där och Bellegueule hade sin familj och släkt.

Bokens mamma, Agnes, har tre barn med två olika pappor. Shuggies pappa, taxichaufför, lämnar Agnes för en kvinna som jobbar i taxins växel. Han dumpar familjen i ett förortsområde omgivet av gamla slagghögar, som tornar upp sig som minnen av en svunnen tid då gruvorna var i full drift. Området präglas av arbetslösa män som gärna tillbringar dagarna på den lokala puben. Kvinnorna får oftast dra ett tungt lass. Skvaller, elakheter och otrogna män hör till vardagen. Agnes, Liz Taylorlik, äger en stolthet och vass tunga som få. Hon välkomnar alla män i området, bara de har med sig alkohol. Kvällarna slutar ofta med att den lille Shuggie får hjälpa den alltför berusade Agnes i säng. På morgonen klär hon sig i den fina kappan, tuperar frisyren, sätter på läppstift och ger sig rakryggat ut på jakt efter mer alkohol.

Shuggie får vi följa från barn till tonåring. Det är den lille killen som vaknar varje dag och sätter på sig skoluniformen, beredd att gå till skolan. Ingen talar om för honom att det är söndag! Han är den som inte fattar vad som händer när han tappar sin första tand. Han är den som förödmjukat ber om ytterligare kredit i mataffären. Han är den bögige killen som blir trakasserad av såväl lärare som elever. Men trots allt tufft som han tvingas genomlida finner han sig. Han älskar sin mamma och känner ett enormt ansvar. De är två outsiders!

Vid ett tillfälle, under ett år, är Agnes nykter. Hon har ett stabilt förhållande med en man och bördan på Shuggies axlar lättar. När Agnes återfaller till sitt alkoholberoende läggs ånyo bördan på sonen, mer än tidigare eftersom storasyskonen flytt hemmet. Bandet mellan mor och son är hårt knutet. Av mamman lär han sig, trots allt elände, att stå upp för sig själv och att aldrig ge upp. Mamman däremot går under. I en ömsint scen på slutet av boken lägger Shuggie läppstift på sin döda mors läppar. Han visste hur hon ville ha det! Det finns gott om sådana här små stringenta scener i boken och jag skulle bli mycket förvånad om inte ”Shuggie Bain” blir en Netflixserie inom kort!

Är mor död

av Vigdis Hjorth

Den flerfaldigt belönade norska författaren Vigdis Hjorth hamnade i ordentligt blåsväder när hennes bok ”Arv och miljö” släpptes 2016, en bok som skildrade hennes barndom där fadern utsatt henne för sexuella övergrepp. Hur nära sanningen får man lägga en handling i en roman? Familjen kände sig uthängd och protesterade högljutt. En av systrarna skrev en motbok som hävdade att pappan var oskyldig.

Hjorths senaste roman heter ”Är mor död” och är ännu en avspegling av författarens barndom och hemmiljö. Med tillbakablickar från barndomen skildras en patriarkal struktur där familjen består av pappan, advokat, mamman, hemmafru, och en tio år yngre syster till huvudpersonen Johanna. Under hela barndomen försöker Johanna protestera och bryta sig loss från det hon tycker instängda familjemönstret. Hon är konstnärligt lagd, men anpassar sig efter fadern och börjar studera juridik samtidigt som hon gifter sig med en passande ung man med advokatambitioner. Nu krisar det igen i hennes försök att anpassa sig. Hon hoppar av studierna, börjar på konstskola, blir kär i sin konstlärare, skiljer sig och flyttar med läraren till USA. Därmed bryts kontakten med familjen och brytningen blir än mer definitiv och oförlåtlig när Johanna inte kommer hem till faderns begravning.

Som änka, konstnär och sextioåring återvänder hon till Oslo för att ställa ut. Utställningens tema är ”mor och dotter”, ett känsligt ämne eftersom hennes bilder inte är direkt sockersöta och harmoniska. Att modern inte är så angelägen att träffa Johanna kan man förstå, men den medelålders dottern vill verkligen återupprätta kontakten med sin mamma bara för att få berätta om sin son, sin döde man, sitt barnbarn och andra livets vardagligheter. Och nu blir det intressant. Om jag vore Johannas morsa hade jag med vidöppna armar öppnat famnen för min hemvändande dotter som bott utomlands i trettio år. Men här reagerar mamman, ivrigt understödd av lillasystern, precis tvärt emot. Kan man som förälder säga upp sitt föräldraskap? Borde inte förlåtelse och förståelse vara större än missämja och hat? Det går till och med så långt att dottern börjar stalka mamman på ett tämligen osunt sätt. I en dramatisk scen tränger sig dottern in i mammans lägenhet, rycker tag i henne, drar upp ärmarna på jumpern bara för att få bekräftelse på en händelse hon burit med sig som en traumatisk minnesbild sen hon var liten.

Sammantaget blir boken en förödmjukande kamp för Johanna att få återförenas med mamman och systern. Fram växer en bild av en dysfunktionell familj som fortsätter att hellre vilja glömma än förstå.

Tritonus – en skärgårdsberättelse

av Kjell Westö

Omslaget till Kjell Westös bok Tritonus.

Boken ligger framme på mitt köksbord och Albin går förbi och säger Tritonus, det är ett dissonant klangintervall på musikspråk. Aha, tänker jag, för huset, som musikern och den tidigare så hyllade dirigenten skaffat sig i den finska skärgården, kallar han just Casa Tritonus. Och det är verkligen ingen harmoni i Tomas Branders liv för tillfället. Vad gör man om man börjar närma sig de sextio, är en misslyckad dirigent som fått svala recensioner senaste tiden, blir omsprungen av unga hungriga musiker och lämnas av den vackra unga solisten? Jo, då låter man bygga sig ett vräkigt hus med kyrkhögt till tak i salongen, jacuzzibad insprängt i berget, gäststuga och bastu invid havet. Allt inrett med designmöbler! Något som sticker i ögonen på lokalbefolkningen. Han blir den främmande fågeln i det lilla samhället Ravais.

En slags kärv vänskap växer fram mellan Brander och närmsta grannen Reidar Lindell. På ett sätt kan man säga att de är varandras motpoler, men de kan ändå mötas i musiken, fast på helt olika nivåer. Lindell är drivande i amatörmusikerbandet som spelar covers på kvarterskrogen. Han är den som valt att bo kvar i samhället han växt upp i och han lever sitt liv genom att sörja sin döda fru och känna saknad av dottern som valt ett liv som läkare i Läkare utan gränser. Han är engagerad i byn och vill hjälpa och reda ut konflikter av olika slag.

Elisabeth håller i en trave böcker framför en glasmonter med flodhästar i Leninbadet.

Om Brander tror att han kan gömma sig och leva ensam och isolerad, tar han fel. I ett litet samhälle som Ravais tvingas han in i ett sammanhang, inte minst pga grannen som vill ha honom med när coverbandet spelar eller när han vill att Brander ska ta sig an den strulige tonåringen som hakat på främlingsfientliga grupper i byn. Lindell har som skolkurator svårt att nå pojken trots att han känt honom sen han var liten. Han hoppas på att killen och Brander, via musiken, ska hitta öppnande samtal om livet. När samtalet i stället glider in på Mahler, antisemitism och hat, då stängs dörren för vidare kontakt. Ett misslyckande för såväl Brander, Lindell och tonårskillen.

De båda huvudpersonerna lever ut sina känslor genom musiken; glädje och sorg, lycka och vemod. Den ene i den klassiska musiken, den andre genom populärmusik. Det kärvar i den nya vänskapen, men med ett gemensamt musikprojekt nås en slags försoning och acceptans; dem emellan och i deras inre själsliv.

Westö har skrivit en finstämt vemodig berättelse. Som läsare får man följa framför allt Branders insikt om att livet är föränderligt, att åldras är en kamp och att finna en ny tillvaro inte är helt lätt. På avstånd betraktar Brander hur en liten obebodd grannö blir totalt nedbränd av en rasande skogsbrand i den torra sommarhettan. Westö kunde inte ge en tydligare metafor för hur något nytt så småningom kan växa fram ur askan.

Vänligheten

av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist fick sitt stora genombrott med boken Låt den rätte komma in. Det blev en omtalad debut och trots att jag inte är en läsare av den sortens litteratur, med övernaturligheter och dragning åt Stephen King-hållet, läste jag den och accepterade genren.

Elisabeth håller upp boken Vänligheten.

Den senaste boken, Vänligheten, som kom 2020, måste jag säga, liknar mer en ungdomsbok än en vuxenromanen. Boken, med en stundtals rapp och rolig dialog och med en intrig som inte lodar speciellt djupt, passar för någorlunda läsvana tonåringar med tanke på bokens drygt 700 sidor. Men jag måste tillstå att boken är väldigt spännande, en riktig bladvändare som höll mig i sitt grepp från första till sista sidan.

Händelserna är förlagda till ett nutida Norrtälje innan pandemin slog till. Här får vi följa de fem huvudkaraktärerna som är i 30-årsåldern och genom berättelsen får vi även tillbakablickar på deras barndom och uppväxt. Siw är en överviktig ensamstående mamma med förmågan att få varsel när otäckheter är på gång. Anna är hennes väninna uppväxt i en småkriminell familj med en rå samtalston familjemedlemmarna emellan. Johan är enda barnet till en ensamstående mamma som åker in och ut på psyket. Max är rikemanssonen som bor i den vräkiga villan i de fina kvarteren. Även han besitter övernaturliga varselkrafter. Slutligen har vi Marco, invandrare från forna Jugoslavien, som gjort en klassresa via Handels till börsvinnare. Killarna är barndomsvänner och tjejerna gymmar, festar och stöttar varandra i vardagen. Personerna får representera såväl samhällsklass som etnicitet, vilket gör dem något platta.

En stor container lastas av på kajen och den kommer att spela en stor roll i handlingen. Det tar ett tag innan den öppnas och när den väl bryts upp visar den sig innehålla ett antal stinkande människolik. Men det är inte bara doften av lik som sipprar ut, utan Max och Siw, och senare även Siws sjuåriga dotter Alma, uppfattar att det är något mer som befrias ur containern. Detta ”gift” förpestar staden sakta men säkert. Långsamt och smygande försvinner människors vänliga ton gentemot varandra. Slagsmål, konfrontationer mellan invandrare och svenskar, hatsidor på nätet, rå ton på arbetsplatser och familjekonflikter drabbar speciellt vissa områden i Norrtälje utan att någon reflekterar över det nya tuffa samhällsklimatet. Det är egentligen bara Max och Siw som förstår att det nya hotfulla och ovänliga hänger ihop med containern.

Med stor dramatik och med en spirande kärlekshistoria och nya vänskapsband får containerns gåta sin lösning. Och liksom sagan ett lyckligt slut.

Man kan läsa Ajvide Lindqvists roman som en allegori över den hårdnande tillvaron bland nära och kära, i Sverige, i världen. Att vi ska vara observanta på när bl a galenskaper och konspirationsteorier tar över människors sinnen och tankar.

Läs den gärna och sätt den sedan i händerna på era tonåringar. Det är mitt tips!

Stöld

av Ann-Helén Laestadius

Omslaget till boken Stöld.

Som av en händelse hör jag på Kulturradion idag på morgonen, att man vill starta ett permanent samemuséum där deras historia och konst lyfts fram, samtidigt som jag bläddrar i dagens Hallands Nyheter och en lång artikel som handlar om Ann-Helen Laestadius och hennes senaste bok Stöld dyker upp. Själv har jag just avslutat boken och stämmer in i hyllningskören vilket ger mig anledning att skriva några rader om denna bok som så många med mig uppskattat.

Laestadius, själv same och uppvuxen i en sameby i Kirunatrakten, boende i Stockholm, arbetar numera som författare på heltid. Följaktligen har hon betydande kännedom om samers levnadsvillkor.

Med en ytterst obehaglig inledningsscen, då den lilla sameflickan Elsa blir vittne till hur hennes renkalv lustslaktas av en bekant bybo, får författaren mig att med hjälp av fiktion blandat med självupplevda erfarenheter, leva mig in hur det är att vara same i dagens Sverige.

Bybon får syn på Elsa och med en flinade nonchalant gest drar han med fingret över sin hals samtidigt som han gör en hyssjande gest mot henne. Denna händelse förföljer Elsa genom hela boken, från nioåring till ung kvinna; rädslan att vittna mot honom och oron över vad han kan tänkas göra om hon skvallrar.

Genom Elsas familj och andra i samebyn får vi lära känna det hat och den diskriminering som samer utsatts för i generationer tillbaka i tiden. Barn tar över föräldrars värderingar och mobbar helt öppet samebarn i skolan utan att det får några konsekvenser. Polisen väljer att lägga ner förundersökningar gällande tjuvjakt på renar och medvetet påkörda renar. Inte heller direkt hot mot renägare leder till förundersökning. Att vittna är tabu. I samband med kalvningen, som ofta infaller i samband med påsklov, vill samerna införa skoterförbud i fjällvärlden, vilket inte sällan orsakar protester och hataktioner från bybornas sida. Detta är bara några exempel på krascher mellan samer och bybor.

Elisabeth sitter i en fåtölj i Hotell Gästis foajé och läser boken Stöld. Till vänster om henne finns en bokhylla och på väggen ovanför henne hänger en tavla.

Författaren drar sig inte heller för att skildra problem inom samegemenskapen. Elsa, som får representera den modernt upproriskt kvinnliga renskötaren, möter även motstånd bland de sina. Hon vill vara renskötare på samma villkor som männen. Men en kvinna ska hålla sig i hemmet och ta hand om man och barn, helt enkelt sköta markservicen medan mannen och de halvvuxna sönerna drar till fjälls och är borta veckor i sträck. Det samiska kollektivet står över jämställdheten mellan könen. När Elsa, kaxigt går till pressen för att få tidningar att skriva om bybornas näthat, möts hon dessutom av motstånd från den egna samebyn. Varför göra saken värre än vad det är?

En annan tråd som löper genom boken gäller de samer som väljer att inte jobba som renskötare, och den psykiska ohälsa de drabbas av pga utanförskapet, känslan av att inte höra till. En ung man, Lasse, som betyder mycket för Elsa, väljer att ta sitt liv utan att ge en förklaring.

Så som jag nu beskrivit boken låter det ju som en uppradning av samers problem, men berättelsen innehåller så mycket mer och håller mig i ett järngrepp ända till den spännande upplösningen.

Och en sak jag sannerligen lärt mig efter att ha läst Stöld, är att jag inte ska gå fram till en same klädd i en vacker kolt på Jokkmokks marknad och be om att få ta en selfie. De är värda mer respekt!